Lite whiskyhistorik

Första gången skotsk whiskyframställning nämns i skrift

Utan destilleringskonsten, ingen whisky. Att leta sig hela vägen tillbaka till egyptierna där allting börjande är kanske lite väl långsökt. På brittiska öarna har man troligen kokat sprit i över tusen år och förmodligen var väl irländarna först, men jag väljer att ta den skotska whiskyns avstamp år 1494 då den för första gången dyker upp i skrivna källor. Den skotske munken John Cor inhandlade då en ansenlig mängd malt för att göra ”aqua vitae”. Det finns god anledning att anta att sprittillverkning av mältat korn redan då var en väl etablerad verksamhet. Att brygga öl hade man kunnat sedan urminnes tider och när kunskapen om destillation spred sig var det ett naturligt steg att destillera ölet för att få en produkt med nästintill obegränsad hållbarhet.

Whiskyregionernas födelse

Beskattning och whisky har gått hand i hand genom århundradena. Redan under första halvan av 1600-talet införs den första alkoholskatten. Under hela 1700-talet görs olika försök att beskatta spriten och få fast illegala destillatörer. I de otillgängliga högländerna sjuder det trots detta i snart sagt varenda buske och smugglingen söderut får allt större omfattning. Försöken till beskattning var också det som gav upphov till den första indelningen av Skottland i olika whiskytillverkande regioner. 1784 års ”Wash Act” delade upp Skottland i Highlands och Lowlands. De nya reglerna innebar en skillnad i beskattning mellan regionerna, där man i söder fortsatte att beskatta mäskvolymen. Effekten blev att man i söder kraftigt ökade hastigheten på destilleringen vilket medförde betydligt sämre kvalitet på spriten, men större volymer. I högländerna fortsätter man producera mer hantverksmässigt, men ett förbud mot export från högländerna söderut gjorde att låglandsdestilleriernas dåliga sprit fick monopol på den viktigaste marknaden. Mannen bakom de nya reglerna var premiärminister William Pitt den yngre. Osäkert om han ogillade whisky, men han konsumerade så stora mängder portvin att han fick benämningen ”three bottle man” eftersom han lär ha druckit tre halvflaskor av drycken dagligen. Pitt var för övrigt även inkomstskattens upphovsman, en ”tillfällig lösning för att rädda landets finanser”. Nåja, sist jag kollade fanns den fortfarande kvar. De whiskyregioner som är så viktiga för olika märkens marknadsföring, men som idag allt mer spelat ut sin faktiska roll, har alltså sin grund i beskattningsregler från 1700-talet. Islays märkliga särställning går faktiskt tillbaka till ett misstag i maltskattelagen från 1713, som gjorde tillverkningen där skattefri och därmed blomstrade förstås öns destillerier.

Första framgångsrika skattelagstiftningen

Den högkvalitativa spriten från högländerna letade sig smuggelvägen söderut och myndigheterna sökte efter en lösning. Lösningen blev 1823 års ”Excise Act” som kom att få stor betydelse för den skotska whiskyindustrins framtid. Nu krävdes att man betalade för en tillverkningslicens, pannorna fick inte vara alltför små och beskattningen baserades på volymen producerad whisky. Nu ansökte många om licens och det poppade upp legala destillerier överallt i högländerna. Den nya lagstiftningen slog undan fötterna på smuggelwhiskyn, den nya legala tillverkningen gick mot industrialisering och transporterna underlättades av järnvägens etablering.

Gissningsvis påskyndades lagstiftningen av att självaste kungen George IV vid ett besök i Edinburgh organiserat av Sir Walter Scott året innan deklarerat att favoritwhiskyn var Glenlivet, en då illegal smuggelwhisky. Whisky blev på modet.

Kolonnpannans och blendwhiskyns födelse

Uppsvinget för whiskyn medförde också nya innovationer. Nu gick utvecklingen fort och under 1820-talet utvecklades kolonnpannan och 1831 tog Aeneas Coffey patent på principen för den destillationspanna som i princip än idag används för kontinuerlig destillation. Man kunde nu koka stora volymer sädessprit med mycket hög alkoholhalt och renhet på ett effektivt sätt. Grainwhiskyn som producerades i de industrialiserade lågländerna fick snabbt genomslag. Klyftan mellan tillverkarna av den mer småskaliga och smakrika whiskyn från högländerna och den industriellt framställda, billiga och rena spriten från lågländerna blev allt större. Andrew Usher var den man som småningom skulle bygga en bro över klyftan. För att få en mer jämn och kundvänlig produkt började han 1853 blanda whisky av olika ålder och när det 1860 blev tillåtet att blanda whisky från olika destillerier föddes blendwhiskyn. Nu kunde den smakrika maltwhiskyn från högländerna blandas med den billiga och smaklösa grainspriten från lågländerna. Färgen piffades upp med bränt socker och export av skotsk whisky blev tillåten. Det blev succé och allt fler blandningsfirmor dök upp. Märken som Johnnie Walker, Dewar’s, Haig’s gjorde erövringståg över världen.

Europas vinindustri i ruiner

Ytterligare draghjälp fick industrin av en liten insekt från Amerika. Vinlusen infördes till Europa av misstag på 1850-talet och på några decennier slogs en stor del av Europas vin- och cognacstillverkning ut. Brittiska konsumenter fann ersättningen i skotsk whisky och spansk sherry. Sherry kom till England i ekfat och den stora ökningen i konsumtionen resulterade i stora mängder ”oanvändbara” tomma ekfat som tidigare innehållit sherry. Skottarna insåg snart att det kunde köpa faten billigt, istället för att låta tillverka dyra nya ekfat för transport och lagring av sin whisky. Tilltaget fick en oväntad, men mycket angenäm, bieffekt. Whiskyn som lagrats på gamla sherryfat fick en helt ny karaktär, inte helt olik den saknade franska cognacen. Långlagring av whisky på sherryfat hade tagit sin trevande början. 1895 grundades Gordon & MacPhail som idag nästan är synonymt med just vällagrad maltwhisky. Under 1890-talet startades nästan 30 nya maltwhiskydestillerier och affärerna blomstrade.

Whiskyrecession, treårs-regeln och förbudstiden

Det fanns även skojare i whiskybranschen och bröderna Pattison hör väl till de mest kända. De fick i slutet av 1800-talet en rejäl marknadsandel genom finurlig marknadsföring, men deras blendwhisky innehöll en försvinnande liten andel maltwhisky. När härvan med skuldsättning och vilseledande reklam rullades upp 1898 skakades hela whiskyindustrin av en förtroendekris och ett stort antal destillerier fick klappa igen för gott eller lades i malpåse. Detta var början på en nedgång för whiskyindustrin som höll i sig i mer än tre decennier. Mellan 1898-1924 stängde 77 destillerier. Överproduktionen och tillgången på billig whisky av låg kvalitet hade också bidragit till utbredd misär och alkoholism i framförallt städerna. Det framfördes allt högre röster om begränsning av tillgången och lagstiftarna försökte komma åt detta genom att 1915 införa regeln om att whiskyn måste lagras minst två år på ekfat innan den fick säljas (året efter tillkom 3-årsregeln som gäller än idag). Den officiella förevändningen var dock att öka whiskyns kvalitet. Effekten blev ju ändå att whiskyn som spritsort kom att skilja sig mer från det sädesbrännvin som tillverkades i t.ex. Sverige och vill man vara lite djärv kan man säga att detta innebar födelsen för den nya skotska whiskyindustrin.

När USA införde spritförbudet 1920 genomgick whiskyindustrin ytterligare en förändring. Den viktiga amerikanska exportmarknaden var inte längre legalt tillgänglig. För många destillerier innebar detta slutet, inte minst i Campbeltown där andra halvan av 1800-talet varit en glansperiod (andra faktorer bidrog förvisso också så som försämrad whiskykvalitet, nedläggning av kolgruvan och järnvägen). Den irländska industrin som länge hade kämpat på i motvind eftersom de inte hade anammat tillverkningen av blendwhisky gick också mer eller mindre under. Den skotska whisky fortsatte delvis att exporteras till USA på illegal väg eller som receptbelagd medicin (!). De destillerier som hade tillräckliga ekonomiska resurser fortsatte att producera och lägga i lager och när president Roosevelt 1933 hävde förbudet kunde de åter börja leverera från välfyllda lagermagasin. Förbudstiden hade inneburit att whiskyindustrin genomgått en självsanering och den fick nu en ny långvarig blomstringstid (dock med avbrott för andra världskriget).

80-talskrisen och dagens boom

Modet svänger och så gör även dryckestrenderna. I början av 1980-talet var plötsligt inte whisky någon innedryck, utan något som förknippades med farfar. Istället skulle man blanda hippa drinkar och cocktails. Detta i kombination med oljekrisens stigande energipriser och införandet av moms gjorde att whiskyindustrin fick det tufft. Många destillerier stängdes eller lades i malpåse som ett resultat av detta. Ödesåret 1983 stängdes t.ex. storheter som Brora, Port Ellen och St Magdalene, vilket elände!

De senaste två decennierna har vi dock kunnat bevittna en häpnadsväckande ökning av intresset och efterfrågan av whisky, inte minst single malt. Nya köpstarka konsumenter i Ryssland, Indien, Kina och även Sydamerika driver upp priserna på de mest exklusiva buteljeringarna. En flaska Port Ellen 1978 4th release som jag köpte 2006 på systembolaget för 1399 kr säljs nu på auktioner för runt 900 euro. Få investeringar kan mäta sig med en sådan prisutveckling. Tyvärr lär jag väl inte öppna den…